Stalonien - Veiko Vindra

Mitt namn är Veiko Vindra, jag är 48 år och kommer ifrån Stalonien. Jag är gymnasielärare, är gift och har en dotter. Landet jag kommer ifrån är en diktatur. I Stalonien är det polisen, diktatorn och militären som bestämmer. Det är svårt att ta sig ut ur landet och om man bryter mot minsta lilla regel blir man tagen av polisen.

Innan jag lyckades fly från Stalonien levde jag ett tufft liv. Jag och min familj var fattiga. Vi hade planerat att fly landet under en lång tid. Jag och min fru hade länge jobbat och sparat pengar till resan. Jag undervisade Stalonska och min fru var journalist på det statliga TV-bolaget. Vi var trötta på diktaturen. Vi hade varit trogna mot staten länge men hade inte fått något tillbaka. Vi kände att det var nog.

Vi var tvungna att stå i långa köer till läkaren och till migrationsverket för att få tillstånd att åka därifrån. Jag insåg efter ett tag att det skulle ta för lång tid, om vi ens någon skulle få lämna landet lagligt. Personalen var dryg och de kändes som att de motarbetade en istället för att hjälpa en. Jag och min fru bestämde oss för att hitta ett annat sätt att ta oss ut ur landet. Vi hittade en man som hette Dragan. Han var väldigt mystisk men sa att han kunde hjälpa oss ut ur landet. Han skulle smuggla mig och min familj i hans buss. Vi vågade först inte lita på Dragan men senare insåg vi att vi inte hade något val, vi ville så gärna fly, det var värt risken.

Klockan fyra på morgonen skulle vi samlas vid en ödelagd bilskrot. Där hade flera familjer samlats för att få åka med Dragan i hans buss. Bussen tog sig ostört ut ur staden, ut på den slitna landsvägen, mot bergen och gränsen mot Dalien. Under eftermiddagen kom vi fram till gränsen. Vi hade kört på en liten stig i några minuter för att vakterna inte skulle se oss. Vi hoppade av bussen och kröp de sista tjugo minuterna över gränsen. Ibland fick vi ligga stilla och tysta på marken när någon hörde en vakt i närheten. När vi kommit över gränsen stod där en buss som var väldigt lik den vi åkt i innan. En av Dragans vänner hade lämnat den där, de hade smugglat Stalonier ur landet flera gånger förut. 

Resten av resan gick mycket lättare. Ingen av de andra länderna vi åkte igenom var en diktatur så bevakningen var inte lika hård. Efter en vecka hade vi lyckats ta oss till Sverige. Under tiden hade flera av passagerarna hoppat av i de länderna de skulle till och nya hade hoppat på. 

När vi kom fram till Sverige blev vi tagna till migrationsverket. Där pratade alla ett helt främmande språk. De gav oss blanketter att fylla i och de pratade och pekade på olika rubriker, ställde några oförståeliga frågor och skrev i deras egna papper. Våran familj satt helt oförstående i tre timmar och försökte förstå vad personalen menade. Det var som charader; de pekade, kliade sig i huvudet, viftade med armarna och gjorde ljud. Tillslut hade vi fyllt i alla papper och vi lämnade in dem och migrationsverket godkände dem. 

Nu lever vi på ett asylboende sedan en månad tillbaka. Språket är fortfarande helt främmande förutom några enkla meningar. Våran dotter lär sig språket snabbast. Vi lever inte direkt i något lyxigt hus och vi saknar vårt gamla hus i Stalonien men vi vill ändå inte åka tillbaka. Inte än iallafall. Vi saknar våra släktingar och vänner, vi har knappt fått någon kontakt med dem sedan vi flydde landet. Det är svårt att ta kontakt med befolkningen i Stalonien om man bor utanför landet eftersom militären och polisen kontrollerar allt som kommer in och ut. Vi hoppas på att diktaturen någon gång kommer att störtas och när den gör det ska vi resa tillbaka.