Fortsättning av "Pälsen"

Resten av julafton fortsatte i en muntrare stämning. Barnen öppnade sina paket, familjen dansade runt julgranen och Henck var glad.

Senare på kvällen, när barnen gått och lagt sig, satt Henck, Ellen och Richardt framför brasan. Henck och Ellen i soffan och Richardt i länstolen i hörnan av rummet. De satt där länge utan att någon sa ett ord. Tillslut bröt Henck tystnaden.

- Jag vet om er två. Jag vet vad ni hållit på med, men jag förlåter er, sa han långsamt och med en allvarlig ton.

Richardt och Ellen tittade på Henck, sedan på varandra. Båda med oro men samtidigt lättnad i blicken. 

Henck fortsatte.

- Jag förlåter er och förbjuder er inte från att träffa varandra igen. Men inte så länge jag lever. Ni kan väl hålla er tills jag har dött.

Henck förklarade länge hans tankar om sin frus otrohet med hans bästa vän. Richardt och Ellen satt tysta och skiftade mellan att titta ner i golvet och utbyta stela blickar med varandra.

- Men om ni fortfarande har känslor för varandra när det oundvikliga händer mig vill jag att ni lovar mig att ni flyttar ihop och tar hand om barnen. 

Ellen och Richardt tittade på varandra, smålog och nickade. Det var nästan knäpptyst i rummet. Det ända som hördes var brasan som sprakade och ett vagt ljud av vinden som ven utanför fönstret.

- Vi lovar, sa Richardt målmedvetet.

- Ja, instämde Ellen med svag röst, bröt tystnaden med en harkling och upprepade Richard lika målmedvetet. Vi lovar.

Resten av kvällen fortsatte, förutom mer prat, som den börjat; framför brasan och försjunkna i vardagsrumsmöblerna. 

Julafton blev inom en snar framtid till nyårsafton som blev till ett nytt år. I Januari var doktor Henck lycklig som aldrig förr. Han visste att hans fru var lycklig, hans bästa vän likaså och hans barn hade en lovande framtid med tanke på hans bästa väns framgångsrika karriär. I slutet av januari, innan Henck skulle betala sin förbannade livsförsäkringspremie, dog han, lyckligare än någonsin förr.