Uppdraget
1
Det var förra veckan som jag hittade det. Jag fick ett mail. Ett “uppdrag”. Jag såg direkt att jag var tvungen att ta uppdraget. Det var som klippt och skuret för mig, ett lag som behövde en inhoppare när de skulle göra sitt uppdrag. Mer tänker jag inte berätta men jag var tvungen att åka dit i alla fall. Jag skulle ta mig till kloakerna i London (av ingen som helst anledning) för att utföra uppdraget. Mina föräldrar visste forfarande inte om någonting om att jag tänkte åka, de visste ingenting om det här. Jag visste att om jag berättade för dem skulle de inte låta mig åka.
Jag plockade upp resväskan från golvet i hallen, gick ner till busstationen, gick på bussen, betalade och satte mig ner. Medan bussen körde igenom staden och mot tågstationen tänkte jag igenom allt som skulle hända, jag fick inte misslyckas. Fast självklart visste jag inte om allt som skulle hända.
2
Det var inte så många andra på bussen, några vuxna som antagligen skulle till jobbet men annars var det ingen. Jag kollade ut genom fönstret och såg affärer. Vissa gamla som alltid varit där ända sen jag var liten och några som jag inte kände igen, affärer som bara står där i några månader, går i konkurs och sen kommer det någon ny. Precis som alltid när jag åker buss i stan, vilket inte är så ofta, inser jag hur det egentligen ser ut. Jag har en uppfattning om hur det ser ut men det är alltid fel, jag har inte precis något bra lokalsinne. Alla andra som jag känner vet var allting ligger och har inga problem med att hitta. Själv hittar jag knappt till mina kompisars hus. Antagligen för jag aldrig är där, jag är aldrig med några av mina kompisar. Det är inte det att jag inte har några vänner utan jag vill inte vara med dem på fritiden. Ingen har samma intressen som jag, och även om vi hade det skulle jag ändå inte vara med dem. Jag är ganska udda. Aldrig ute på kvällarna eller tränar någon sport som 95% av alla som jag känner gör. Jag känner mig själv väldigt väl, antagligen därför jag uppskattar mitt eget sällskap över många andras.
3
Min mobil ringde. Jag blev alldeles kall när jag såg att det var min mamma som ringde. Med stela fingrar tog jag upp mobilen och svarade. Hon frågade var jag var någonstans. Jag var för trött för att ljuga så jag sa som det var, jag var på bussen och på väg till tågstationen och bla bla bla och berättade om uppdraget och allt. Det var tyst en stund. Sen sa hon att jag var tvungen att komma hem, hon sa det sådär som om hon inte var öppen för förslag. Jag sa att jag redan hade packat och allt, biljetterna ingick i uppdraget. Hon frågade hur länge jag skulle vara borta och jag sa att jag inte visste fast skulle tippa på kring en vecka. Det blev tyst igen och jag hörde hur hon övervägde och mumlade något till pappa. Efter en stund frågade hon varför jag ville åka men hejdade sig direkt eftersom att hon visste att jag ville åka för det handlade om mitt intresse. Även fast hon hejdade sig så svarade jag med att jag också kunde vinna pengar. Efter en stunds tystnad så lät hon mig åka, även fast hon inte kunde göra så mycket eftersom att jag redan satt på bussen.
4
När jag klev av bussen och såg tågstationen lite längre bort kände jag hur långt det var kvar innan jag var framme. Jag fick en klump i magen och började tvivla om jag hade gjort rätt val. Kanske visste mina föräldrar bäst trots allt? Kanske var det jag som inte hade tänkt igenom allt ordentligt. Även fast jag var lite orolig bestämde jag mig för att fortsätta. Jag hade redan anmält mig så jag kände mig tvungen att fortsätta. Jag kunde inte bara lämna mitt lag. Samtidigt kände jag mig glad för jag har alltid velat vara med på ett äventyr så jag var väldigt spänd och förväntansfull.
5
Borta vid stationen var det kallt och vinden blåste längs med rälsen. Jag drog upp min huva och drog in armarna i jackärmarna och knöt nävarna. Det kändes lite varmare men jag kände fortfarande den kalla vinden i ansiktet. När tåget kom gick jag fram till dörren, lät passagerarna gå av och gick på direkt. Jag försökte hitta ett par platser som det inte satt så många runt omkring. Jag hittade inga så jag satte mig brevid en man som kanske var i 30-årsåldern. Som tur var skulle han av nästa station så jag kunde sitta själv när han hade gått av, förutom de andra runt omkring men det räckte för mig. Jag sträckte ner handen i jackfickan och tog upp min mobil, satte i hörlurarna i mina öron, låste upp mobilen och satte igång musiken. Tåget var precis som alla tåg är. Vingligt, knakade, konduktören pratade i högtalarna fast igen hörde vad han sa och tuggummi fasttryckt lite överallt. Och självklart folk som inte kunde hålla tiden och kom försent eller inte hade någon biljett. Folk som kommer försent är konstiga, tågen är aldrig i tid så de får ju extra tid på sig men kommer ändå försent, jag antar att de bara har tappat bort tiden.
När tåget körde på Öresundsbron stängde jag av mobilen och började kolla ut genom fönstret. Jag såg båten som flutit där ett tag. Båten som hade fått ett hål eller något och nu bara flöt omkring där en bit ut från bron. Jag såg land en bit framåt och såg ett flygplan i luften som precis hade lyft. Det slog lock för öronen på mig så ljudet från tåget och skrikande barn förvrängdes lite grann. När tåget närmade sig Kastrup la jag ner mina saker i väskan och gick mot dörrarna.
6
Jag gick bort från tåget och alla stressade människor och bort till rulltrappan, åkte upp och gick vidare till incheckningsdisken. Där skulle jag träffa två andra som skulle med på äventyret, Marcus Hill och Alex Chu. Två personer som jag har sett upp till väldigt länge för deras mod när de är ute på äventyr, men nu ser jag rakt på dem, om du förstår vad jag menar. Vi checkade in och gick igenom säkerhetskontrollen. Efter det var det bara att vänta på att flygplanet skulle komma så vi gick och satte oss vid en restaurang. Medan vi väntade på maten pratade jag lite med Marcus och Alex. Marcus var väldigt trött och sa inte så mycket, Alex däremot var väldigt lugn och trevlig precis som jag trodde att han skulle vara. När vi hade ätit klart gick vi mot gaten och satte oss. Medan vi gick dit passade jag på att kolla mig omkring. Jag hade inte varit på Kastrup på väldigt länge. Det luktade som de alltid gör på flygplatser, det luktade internationellt.
7
När vi satt vid gaten och snart skulle gå på planer kom jag på en sak. Jag var egentligen inte ledig från skolan. Om jag åkte skulle jag missa en eller två veckor av skolan och vi hade många prov de dagarna. Jag var tvungen att välja om jag skulle vara med på ett äventyr eller gå i skolan. Det var inte ett så svårt val. Självklart skulle jag ut på äventyr. Vem skulle inte välja bort skolan för äventyr?
8
Eftersom det var mitt i vintern så snöade det och det var inte många plan som gick i tid. Vårat var ett av de som inte gick i tid. Vårat plan gick inte alls. Planet blev inställt och jag kände hur jag blev stressad för jag visste inte vad vi skulle göra för om vi inte kom fram så skulle de hitta någon annan som skulle ersätta oss. Jag ville verkligen vara med på äventyret. Efter att vi suttit vid gaten en stund så sa de i högtalarna att vårat plan blev inställt. Jag fick panik och en stor kulmp i magen och visste inte vad jag skulle göra. Medan jag pratade med Alex och Marcus fick Alex ett telefonsamtal. Han gick bort och kom senare tillbaka för att berätta nyheten att de skickade ett privatplan till oss tre. Min klump i magen försvann och jag kunde andas ut.
9
När vi äntligen kom fram till London så kollade jag mig omkring. Det såg inte precis ut som jag hade tänkt mig men det var väldigt fint. Jag hade varit i London två gånger innan men jag kommer inte ihåg så mycket av det. Det snöade i London också och det var väldigt fint med snö på husen.
Mitt uppdrag i London var att bekämpa monstret i kloakerna. Ja, ett monster. Ett monster som lurade i mörkret och som skrämde invånarna med sina ljud under marken. Jag Alex Chu, Marcus Hill, Shan Huang och Andy Black var de som hade tagit på sig uppdraget att rädda staden från besten.
Uppdraget gick bra förutom det att monstret flydde ut i havet. Det lever fortfarande och kommer inte ge sig. Monstret trivdes i kloakerna och kommer antagligen komma tillbaka. Men han är borta för stunden.
10
Äntligen var jag hemma efter ett långt uppdrag. Jag visste inte vad det första jag skulle göra var. Det känns så konstigt att resa mellan olika länder. Att se reklam överallt och det är på ens eget språk är ganska skumt, inte för att jag inte kan engelska. När jag kom hem kramade jag om mamma och pappa och packade upp min väska. Jag tänkte igenom det som hade hänt. Jag hade varit med på ett äventyr.
The End
*Start LEGENDARY music*
*Eftertexter rullar in till*
